Tidigare erfarenheter och hur jag arbetar

Tidigare erfarenheter

Jag har en bred erfarenhet bakom mig. Allra mest har jag arbetat med habilitering, det vill säga stöd till personer med olika funktionsvariationer och funktionsnedsättningar. Jag har arbetat med personer som har både neuropsykiatriska funktionsvariationer (autism, ADHD, bl.a.) och även med personer som har nedsättningar inom syn och hörsel.

Utöver detta har jag också arbetat på vårdcentral där jag träffat och arbetat med människor i en mängd olika situationer i livet och med många olika sorters besvär. Framförallt träffade jag patienter med ångest, depression, livskriser, stress och utmattning. Jag har även arbetat med bland annat könsdysfori. Det är viktigt för mig att alla ska känna sig trygga i kontakten med mig. Jag strävar alltid efter att tillämpa och utveckla min HBTQIA+-kompetens.

Jag har erfarenhet och kompetens inom:

Ångest/oro
Depression/nedstämdhet
Social fobi
Föräldrastöd
Stress och utmattning
Funktionsvariationer: autism, ADHD/ADD, m.fl.
Tinnitus
Självkänsla och självförtroende
Migrän
Personlig utveckling
Relationer
Sex och intimitet (även t.ex. kink, BDSM)
Flersamhet, polyamori

Hur går ett första möte till?

Ett första möte hos mig handlar om att vi båda ska lära känna varandra och få en bild av varandra. Det är väldigt viktigt att känna sig trygg och bekväm i kontakten för att våga öppna sig och berätta om sina bekymmer. Jag brukar börja med att be mina klienter berätta varför de har sökt hjälp hos mig och vad jag kan hjälpa till med. Klienten får berätta om sin situation, sitt liv och sin bakgrund. Många brukar uttrycka att det är svårt att veta var en ska börja i sin berättelse. Jag brukar säga att det går bra att börja där det känns bäst, så brukar bilden bli tydlig allt eftersom. Under första mötet brukar jag också ställa många frågor för att jag ska kunna få en så bra bild som möjligt. Mot slutet av första samtalet pratar vi om hur mötet kändes och om vi ska gå vidare och boka en ny tid.

Kognitiv beteendeterapi (KBT)

KBT har med åren kommit att bli ett paraplybegrepp för flera olika typer av terapier, bland annat då ACT som jag beskiver här nedanför. Gemensamt kan sägas är fokus på beteenden och tankemönster, och att en arbetar med tydliga metoder för att till exempel träna sig i bättre fungerande beteende- och tankemönster. Ett klassiskt exempel är behandling av fobier, där en arbetar med att stegvis närma sig det som är skrämmande, och träna sig i att hantera det, istället för att göra allt för att undvika det.

Du kan läsa vidare om KBT på Natur & Kulturs Psykologilexikon.

Acceptance and Commitment Therapy (ACT)

ACT räknas till tredje vågens beteendeterapi, eller tredje vågens KBT. Som namnet antyder ligger stort fokus på dels acceptans, men också att göra ett aktivt åtagande. Acceptans här syftar till den filosofiska tanken om att allt liv innehåller visst lidande, och det mesta av det som betyder mycket för oss i livet kommer med visst lidande, och det är okej. Här arbetar vi alltså inte med att bli av med oönskade tankar och känslor, utan att hitta acceptans för dem. Acceptansen är sedan grunden för att kunna formulera vad som är riktigt är viktigt för oss i livet, och hur vi ska kunna få ett meningsfullt och gott liv, trots att det kan finnas lidandet av olika slag på vägen.

En del kan till en början nästan bli lite provocerade av idén om att hitta acceptans för lidandet, framförallt om man kanske har en lång kamp bakom sig där man brottats med dåligt psykiskt mående. Men de flesta brukar snabbt förstå tanken, och att det inte på något sätt handlar om att trivialisera eller förminska det lidande man upplevt och fortfarande upplever. Det handlar helt enkelt om att förhålla sig till det på ett annat sätt.

Inom ACT finns det något som heter "bussmetaforen" som väldigt fint illustrerar grundtanken inom metoden. Här tänker man sig att vi alla är chaufförer på vår egen buss och försöker så gott vi kan navigera fram på livets väg. Helst av allt vill vi ju köra vägen mot sådant som verkligen är viktigt och värdefullt för oss, men på bussen finns ett gäng riktigt störande passagerare (de illustreras ofta som riktigt läbbiga monster). Dessa passagerare för ett väldigt väsen och skriker och gapar till oss: "nej, inte ditåt, sväng här!", "den vägen är för farlig!", "det där klarar du aldrig!", "du kan lika gärna vända!", och så vidare. De här passagerarna är alla våra tankar och känslor, vår ångest, vår depression, våra minnen, våra trauman, ja allt som rör sig inom oss. Och de gör det ofta hemskt svårt att hålla kursen, vilket inte är det minsta konstigt. Men det är just där vi ska lägga vårt fokus, i hur vi ska kunna ta ut en kurs som vi vill styra mot och kunna börja köra den slingriga och skumpiga vägen ditåt, trots alla störande passagerare som finns på vår buss. Det är då vi kan bli mer fria att leva ett meningsfullt liv, och där kan jag vara en hjälp på vägen.

Läs gärna vidare om ACT på Psykologilexikonet.